Glukosbelastningen.....

Kvällen innan glukosbelastningen satt jag framför datorn halva natten så jag stupade inte i säng förrän vid tretiden.
Jag var astrött och ställde klockan på 5:50.
Undrade om jag skulle lyckas vakna...
Så för säkerhets skull lade jag ut båda mobilerna i hallen en bra bit från dörren så att jag skulle vara tvungen att resa mig upp för att stänga av oljudet.
Mannen fick noga instruktioner om att GLÖM INTE VÄCKA MIG NÄR DET RINGER!!!!!!!!

Jag lyckades vakna fem minuter innan första larmet gick igång, först trodde jag att jag hade försovit mig och tänkte bara ahnää! Jag missade glukosbelastningen! NEEJ!!

Men jag var uppe och pigg som en mört. I två sekunder. Sen blev sååå sömnig.
Så tänkte jag ta bussen till sjukhuset så att jag kan använda upp mitt sommarkort och sitta och sova en stund.
Jag klädde på mig i lugn och ro, det är gott om tid....
Jag promenerade ner i lugn och ro, det är ju gott om tid...
Och vad händer då???
Jo bussen som aldrig kan passa tiderna kör 3 minuter för tidigt!
SÅ FÖRBANNAD JAG BLEV!!
Med nästa buss skulle jag aldrig hinna i tid så jag fick åka upp igen, hämta bilnycklarna och köra till sjukhuset när jag knappt kunde hålla ögonen öppna.

Jag lyckades låta bli att somna bakom ratten :-D

När jag kom dit fick jag lämna blodprov och när sjuksköterskan stack in nålen vände jag mig om för att slippa se eländet och tyckte att det lät lite konstigt, som en kran.
När hon var klar såg jag att de tagit 5-6 tuber med blod och så sa hon, "ojdå nu kommer visst inte mer.."
Nä det var nog tur det...

Sen fick jag dricka glukosblandningen som jag hört skulle vara äcklig men jag tyckte den var jättegod och svepte hela glaset!

Sen sov jag, och oj så gott jag sov vid "köksbordet" på avdelningen.
Två timmar senare kollades blodsockret.
Jag har för mig att man ska ha mellan 3-9 för att det ska vara normalt. Sjuksköterskan ville inte säga något utan sa bara att jag ska få träffa läkaren senare.

11.1 fick jag!

Så frågade jag, men är inte det lite högt?
Sjuksköterskan vägrade fortfarande säga nåt och lämnade mig vid mitt sovbord med ett litet häfte till läkaren..
Lämna ett häfte med en så'n nyfiken människa som mig... dumt, dumt...

Där stod det att enligt WHO är normalt upp till 8-9, 10nå't är risk och 12.5 är diabetes...

Läkaren sa att jag kommer få åldersdiabetes och blir jag gravid nu får jag graviditetsdiabetes. Skitkul, verkligen skitkul att höra!

Sen sa han att jag kan få metformin eftersom mitt insulin inte funkar eller nåt sån't.
Jag vägrade och han sa att jag måste ta de. Så kompromissade vi och sa att jag tar en tablett om da'n i stället för två i 14 dagar.

Jag som har hånat folk så för att de är lata och tar metformin, där fick man minsann så man teg :-I

Men det är diabetesmedicin och min pappa tar samma.
Men jag vill inte ta diabetesmedicin utan att ha diabetes. Känns på nåt sätt som att det inte är bra.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag ta den eller inte?

Och en sak som känns störigt är att jag inte vet hur min tårtdiet påverkade blodsockret. Nu skulle jag vilja veta hur det är när jag äter som jag ska.

Jag frågade om jag kan få komma tillbaka när jag gått ner i vikt och göra om testet. Otroligt nog sa han javisst. (med tanke på hur dagens Svenska sjukvård tar emot patienter...)

Och så sa han en sak till...
Detta året har jag haft mens två gånger, sist fick jag mensen förra sommaren (2007).
Jag var ju själaglad över mensen och tänkte att varje gång jag får mens är det större chans att jag blir gravid...

Och så sa jag att när jag vägde lite mindre så hade jag mens regelbundet varje månad.
Men då kontrade han med att även om jag har mens har jag kanske ingen ägglossning....
Jag kanske aldrig har haft någon ägglossning....
:-(

Så ledsen jag blir :-(

Läkaren sa att när jag får ner mitt BMI till 30 tror jag det var, kan Landstinget sätta in åtgärder, då får jag tabletter för att få igång ägglossningen och ifall det inte funkar får jag övergå till sprutor och funkar inte det blir det iVF. Men eftersom jag har PCO-S skickar de mig antagligen direkt till iVF.

Ja och så satt han och predikade, "du måste banta, du måste börja hos viktväktarna och du måste börja träna".

Ja, det ska jag och jag har redan lagt upp en plan för det så det är lugnt
Men jag tänker absolut inte bli gravid förrän jag bantat bort Minst 15 kg.
Jag utsätter mig inte för en så'n stor belastning för min kropp förrän jag är "friskare".

Så jag fick säga till mannen att det blir inget barn detta året, vi får vänta till nästa och självklart fick man höra ett jävla gnällande, så jag lindade in det till tio kilo = tio veckor...

Jag sa inget om att jag kanske inte har ägglossning...

Ibland blir jag orolig för vad han tänker, han kanske tänker: varför fick jag en tjej med massa fel, jag kanske inte kan få barn, jag ska nog byta ut henne.... :-(

Men på kvällen letade han fram ett gammalt foto på oss när vi precis träffats och han verkade älska mig mer än nånsin och såg så nyförälskad ut och jag blev så glad :-)