Var på akuten i dag

Allt för tidigt i morse vaknade jag av att jag hade skitont i benet. Först tänkte jag att det är bara att vända sig om så går det över. Men icke, jag fick stiga upp och hoppas på att det skulle bli bättre efter ett tag.
Det blev inte bättre, det gjorde skitont, jag kunde varken sitta, stå eller ligga, visste inte vad jag skulle ta mig till. Ena benet var helt obrukbart.

Jag tog två ipren men det var ingen skillnad så lite senare ringde jag sjukvårdsupplysningen och de tyckte det lät allvarligt, jag måste ha vård, snabba dig till VårdCentralen.
Men med tanke på vilken fantastisk tillgänglighet de har inom vården i Sverige tänkte jag att jag väntar och ser om det inte går över.

Efter flera timmar stod jag inte ut längre och ringde VårdCentralen men då var ju så klart alla dagens tider slut.

Så då ringde jag nästa VårdCentral, deras tider var med slut men sjuksköterskan och läkaren tyckte det verkade vara allvarligt så de skickade iväg mig till akuten.
Shit! Tänkte jag, var det SÅ allvarligt? Ska jag sitta där i fyra timmar!
Men ja, är man tvungen så är man.
Men jag hade ändå tur i oturen, akuten tyckte med att det verkade allvarligt så jag fick bara vänta i en halvtimme.

När jag kom in i rummet och lade mig på båren började sköterskan/läkaren klämma lite här och var och sen klämde hon till där det gjorde mest ont. Som jag skrek! och som tårarna sprutade! och fy fan vad ont det gjorde!jag trodde hon skulle ta kål på mig!

Hon sa att det var nån muskelsträckning och nån inflammation så jag fick recept på 11 tabletter per dag i tio dagar!
Hoppas bara det går över innan dess, jag står inte ut med smärtan.

Far min körde mig till akuten men när jag skulle hem kunde jag inte få tag på varken honom, min mor eller min man.
Så kom jag på att "Husse" är ju hemma hos min mor och han har en GPS så då kan ju han komma och hämta mig.
"Hjärtans gärna!" blev hans svar. :-)
Men sen hade vi ett helvete med att lokalisera sjukhuset i hans GPS. Precis när han skulle sticka kom min mor hem så de hämtade mig båda två och precis som min far blev de chockade när de såg hur ont jag hade.

2 kommentarer:

  1. Hoppas du blir bättre snart i ditt ben då... Usch för att ha så ont...

    Vilken skitbra blogg du har!! Du skriver bra tycker jag! Och intressant att få följa din/eran kamp i detta med pco och längtan efter barn... Jag har heller inga barn men längtar väldigt mycket efter ett... Önskar er lycka till med detta! // Anna-Lena.

    SvaraRadera
  2. Hej! Tyckte det lät som du fått en propp i benet först... Tur i oturen att det inte var det! =) Jag trillade hit till din blogg eftersom jag själv precis startat en liknande. Den kommer fyllas på allt eftersom. Roligt att se att jag inte var ensam med idén! =) Ha en bra kväll! //Heidi

    SvaraRadera

Vad roligt att du vill kommentera här hos mig :-)

OBS, du är inte anonym när du kommenterar. Din IP adress sparas och kan spåras!

.