Hemlös i Stadsparken

När jag gick in på Stadsbiblioteket idag såg jag en tiggare i dörren insvept i filtar.
Precis när dörrarna öppnades såg jag tiggaren i ögonvrån, en blond svensk man med vattniga ögon men ändå fanns där ett leende på läpparna.
I många år har jag närt en dröm.
Jag vill bygga ett hus åt Malmös Hemlösa.
Jag väntar fortfarande på att jag ska vinna miljoner på Lotto eller på att en rik affärsperson ska komma fram och säga "Vilket underbart initiativ!".
Jag lär nog få vänta länge.
Jag trodde att alla kände för hemlösa men tyvärr verkar väldigt många människor ha en mycket negativ inställning.
Jag förstår inte hur man kan vara så iskall.
Kanske har jag lättare att förstå hur det kan gå så långt.
Jag har växt upp i fattigdom och depression.
Jag vet hur det känns att inte ha mat i kylskåpet.
Att känna en enda droppe mjölk rinna nerför strupen och ändå få känslan av att dricka ur en fontän.
Att vara så nere att kroppen inte har någon ork, någon kraft att ens resa sig för att allt känns hopplöst.
Att söka jobb efter jobb efter jobb.
Det finns människor som ser deras räkningar bli fler och fler, de säger upp allt utom hyra och el och ÄNDÅ räcker pengarna inte till! De ser nya räkningar komma, från inkasso! De blir än mer desperata, det vet inte vad de ska ta sig till!
Sen plötsligt! HEMLÖS!

Det känns som att varenda människa jag pratat med inte kan förstå, inte kan relatera och säger att de hemlösa får skylla sig själva!
INGEN VÄLJER ATT BLI HEMLÖS!
Hur kan man se ner på hemlösa????????????
Hur kan man säga att de är si och så????????
FÖRSÖK tänka utanför din lilla komfortbox.
Utanför din varma säng.
Lyssna till deras livshistoria och du kommer bli förvånad.
Skänk en filt, ett par skor. En minut av din tid.