PCO-S Beskedet....

Jag har fått reda på att jag har PCO-S
jag har gråtit och gråtit och tänkt på att jag med stor risk kommer få diabetes och hjärtproblem i femtioårsåldern.

Nyligen läste jag dessutom att gravida kvinnor med PCO har större risk för komplikationer och stor risk att utveckla graviditetsdiabetes samt föder oftare än andra kvinnor för tidigt födda barn. Känns som livet är över. Vilken skit!

Varför skulle jag få detta!? Min pappa har ju med största sannolikhet PCO men eftersom han inte har äggstockar och mens kan man ju inte upptäcka symptomen hos män. Men annars stämmer det bra, bukfetma, svårt att gå ner i vikt, åldersdiabetes, flintskallighet innan 30 års ålder....

Så nu ska jag lära mig allt om diabetes och leva som en diabetiker i resten av mitt liv för att förhoppningsvis slippa skiten när jag blir äldre. Men med fördelen att jag kan hoppa över en måltid eller en kaka om jag känner för det utan att bli helt utslagen.

Läkaren var förresten rätt så rolig, han tittade bara på min mammas sida och två gånger sa jag till honom; på min mammas sida är alla friska som nötkärnor, ingen diabetes eller nånting och alla föder barn till höger och vänster. Jag har fått detta av MIN PAPPA!!!Jag ser ut exakt som min pappa! Jag har FÅTT ALLT FRÅN MIN PAPPA!! Han har åldersdiabetes och min systerson som även han ser ut precis som oss har fått diabetes.

ojdå, ser man läkaren tänka och lägga pannan i djupa veck. :-D

På väg ut från läkaren forsade tårarna fram, jag kunde knappt se vägen framför mig och inte heller köra därifrån, jag fick sätta mig i baksätet och gråta ut det värsta tills jag klarade av att köra iväg.

När jag återhämtat mig någotsånär från beskedet körde jag hem till min pappa och låg och kved i soffan: "Livet är över, livet är förstört! jag kommer få diabetes och hjärtattack! Hela livet är förstört när man får diabetes!

Efter att jag kvidit klart tittade jag upp mot min pappa och tänkte "OOPS" han har ju diabetes och så ligger jag här och säger att livet är förstört.

Det var ju tur att det var inför min pappa annars hade det varit rätt pinsamt...

Fast han blev ändå inte så glad....

Men en bra sak med att jag fick diagnosen är att jag äntligen fått svar på alla mina frågor, nu vet jag VARFÖR, Varför jag har ont i huvudet så ofta, varför jag har så mycket hår på kroppen, varför jag har så makalöst svårt för att gå ner i vikt (Läkaren: "din kropp gör allt för att du ska gå upp i vikt"(tänk om man visste det när man kom i puberteten)) och varför jag då och då får ett sånt märkligt sockersug.
Jag trodde alla människor fick sockersug ibland och det är hemskt när det sätter igång, så jag brukar alltid ha nån form av godis/kaka till de gånger det sätter in. För det är värre än att vara röksugen, MYCKET! Jag MÅSTE HA SOCKER!! och jag MÅSTE HA det NU!!!
Om jag inte haft nåt godis hemma så har jag tagit rent strösocker och ätit. Så nu vet man det och oj vad glad man blev av det, men som gubben därhemma sa; "det är ju bättre att du får veta det nu så du hinner göra något åt det än om du fått veta det när du var äldre och det redan varit försent". Så sant som det var sagt.

Men när man har en massvis av typ 2 och en typ 1 diabetiker i den allra närmsta familjen så är det en klen tröst...

Och jag måste säga att det finns väldigt lite information om PCO-S på svenska, tur man kan många språk :-)
Om de inte orkar forska själva så kan de ju fråga sina grannländer.

Men läkaren berättade med ett stort leende på läpparna att jag kunde delta i deras forskning och ingå i deras blodbank. Så det går väl framåt.